Hur började ditt intresse för fåglar?

– Det började när jag var i tonåren och cyklade ut i markerna vid Landskrona och lärde känna fåglarna där. Att fåglarna flyttar från ett ställe och dyker upp på ett annat stimulerade min fantasi. Det gav mig en bild av hur fantastiskt och mångfacetterat livet på jorden kan vara.

Sedan började du spåra flyttfåglarna med hjälp av radar, hur kom det sig?

– Det var flygvapnet som ville undvika haverier efter kollisioner mellan flygplan och fåglar som inträffade vid ett antal tillfällen under 1970-talet. De vände sig till Staffan Ulfstrand vid Lunds universitet som utlyste en tjänst som ornitolog vid flygplanet och den fick jag som helt nybakad fil kand. Jag hade redan börjat studera fåglar en del med radar eftersom min far var privatflygare. I fem år arbetade jag med att följa fåglar vid flygplatserna med radar och föreslå praktiska åtgärder för att undvika kollisioner. Efter att jag disputerat fick jag ett forskningsanslag och byggde upp en flyttbar radar som jag till en början tog med mig till olika ställen i Sverige. Sedan satte jag den på ett fartyg, Stena Arctica, och följde albatrosser och andra arter vid Antarktis. Det där fortsatte jag med efter att jag kommit i kontakt med polarforskningssekretariatet och den flyttbara radarn fick följa med på en lång rad expeditioner i princip jorden runt.

Vilken kunskap har detta gett oss om fåglarna?

– Först och främst lärde det mig om deras flygkapacitet, hur mycket det kostar att flyga långa sträckor och hur mycket de måste lägga på sig inför flytten. När jag gick vidare och var med och byggde vindtunneln vid Lunds universitet förstod vi även mer om flygprincipen, dynamiken och vingrörelserna hos fåglarna. Det som har förvånat mig mest är hur otroligt anpassningsbara de är. Det är verkligen ett biologiskt mästerverk, så komplext och avancerat – och det är otroligt fängslande att förstå det. Vi bävar lite inför vad en liten lövsångare på tio gram ställs inför när den ska flyga 1 000 mil enkel väg till Afrika på hösten och tillbaka igen. Jag kan inte sluta att både häpna, vara imponerad och bli lite rörd över hur fantastisk naturen är.

Vilken är din favoritfågel?

– Jag har nog ingen favorit på det sättet. Många har sagt till mig att det måste vara silvertärnan. Det är den arten som flyttar längst, de flyger bokstavligen till andra sidan jorden. Men för mig är alla fåglar lika fascinerande. Jag vill fortsätta studera dem så länge jag kan.

Hur känns det att få den här medaljen?

– Det är roligt och jag är både glad och tacksam. Särskilt roligt är det om även andra blir entusiastiska för det jag hållit på med. Om vi kan förstå fåglarna och livet på jorden bättre tror jag också att vi blir bättre på att inse vad vi förlorar om arter dör ut.

Fotnot: Wahlbergska minnesmedaljen i guld delas ut av Kungliga Vetenskapsakademien vart femte år till personer, företrädesvis svenskar, som på ett utmärkt sätt främjat de naturhistoriska vetenskaperna.