Titta på dagens hundar: den näpna chihuahuan som mest liknar ett ögonpar med päls, den storslagna grand danoisen som nästan kan användas som middagsbord, bulldoggens trubbnos och dvärgtaxens utsträckta anlete. Variationerna är så extrema att det kan tyckas märkligt att de alla klassas som samma art.
I en ny studie som publiceras i Science har ett internationellt forskarlag, där Biologiska museet vid Lunds universitet ingår, analyserat 643 kranier från vargar och tidiga tamhundar med hjälp av 3D-geometrisk morfometri, det vill säga mätning av kroppsdelars form för att förstå artens utveckling. Genom att kartlägga subtila förändringar i skallform och storlek i tre dimensioner har forskarna kunnat följa hundarnas morfologiska utveckling över tiotusentals år.
– Hundars mångfald är inte bara ett resultat av viktorianska uppfödare, utan ett arv av tusentals års samevolution med människor. Tidiga former speglade de roller hundarna hade – från jakt och boskapsskötsel till skydd och sällskap, säger Maria Mostadius, intendent vid Biologiska museet vid Lunds universitet som bidragit med elva kranium till studien.
De äldsta domesticerade hundskallarna i studien kommer från Veretye i Ryssland och är omkring 11 000 år gamla. Tidiga, varierade hundformer har även hittats i Amerika och Asien, vilket visar att hundarna snabbt började skilja sig från vargarna. En del tidiga hundtyper finns inte längre, vilket tyder på att linjer försvunnit över tid. Resultaten visar att tamhundens utveckling var en lång och ojämn process, som började innan de första tydligt domesticerade hundarna dyker upp i historien.
– Det fascinerande är att redan de allra första domesticerade hundarna uppvisade former som vi inte ser hos dagens raser. Hundar är en spegel av vår historia – deras utveckling har formats av migrationer, miljöförändringar och samhällsutveckling, säger Maria Mostadius.
Forskarna framhåller behovet av fler fynd från perioden 25 000–11 000 år sedan, särskilt från Central- och Sydvästasien, för att bättre förstå de allra första stadierna av hundens domesticering och de tidiga linjernas utveckling.
– Det hade så klart varit häftigt att hitta urhunden! Att förstå hundarnas tidiga mångfald är också att förstå oss själva – våra samhällen, våra miljöer och vårt långa samspel med djur. Hundarnas historia är i hög grad vår egen historia, säger Maria Mostadius.
Studien har letts av University of Exeter och den franska forskningsorganisationen CNRS. Totalt deltog ett 40-tal lärosäten och organisationer i projektet, som pågått sedan 2012. Förutom Biologiska museet har även Historiska museet i Lund medverkat i studien.
Resultaten presenteras i den vetenskapliga tidskriften Science: ”The emergence and diversification of dog morphology”.
