Javascript är avstängt eller blockerat i din webbläsare. Detta kan leda till att vissa delar av vår webbplats inte fungerar som de ska. Sätt på javascript för optimal funktionalitet och utseende.

Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Pressa växter

Förutom att det är roligt att pressa växter så finns det flera skäl att samla växter och pressa dem. Här har vi samlat instruktioner för hur du gör beroende på hur erfaren du är.

Två olika växtpressar står på ett bord. Foto.
Traditionella växtpressar av ”bokbindartyp” respektive ”rullpresstyp”.

Varför samla växter?

Det kan finnas flera skäl till att samla växter och pressa dem (det vill säga att ta ett belägg). Dels som bestämningshjälp av okända eller osäkert bestämda arter, dels som dokumentation av växtfynd. Dessutom är pressade växter viktiga som underlag för studier av variationen inom och mellan arter. Du kan även ha intresse av att skapa ett eget herbarium för att ha lättillgängligt jämförelsematerial och kunna studera växterna närmare, eller använda de pressade växterna på annat sätt.

Det är många som tror att dagens digitala fotogtaferingsteknik gjort det helt överflödigt att samla in, pressa och bevara fysiska växter, men. även om fotografier kan vara bra till mycket och ibland är tillräckliga för att kunna identifiera en okänd växt, så kommer de aldrig fullt ut kunna ersätta växter som pressats och bevarats som herbariematerial. Fotografier kan man inte vrida och vända på för att se de delar av växten som döljs av blad eller blommor. Oftast går de inte heller att förstora så mycket att man kan se de små karaktärerna som ibland behövs för en säker identifikation. Det är förstås inte heller möjligt att utvinna DNA eller andra kemiska substanser ur ett fotografi. Dessutom är det osäkert hur länge fotografier kan bevaras, medan vi säkert vet att pressade växter, om de behandlas väl, kan bevaras i stort sett oförändrade i flera hundra år.

När vi vill kunna bevisa att en viss växt verkligen funnits på en viss plats vid en viss tidpunkt är pressade växter därför alltjämnt oumbärliga. De flesta detaljerade beskrivningar av växter i floror, liksom många vetenskapliga studier av växternas DNA och genetiska variation, baseras helt på herbariematerial.

Dessvärre är det numera få som får lära sig att pressa växter under sin utbildning och instruktioner för hur du gör saknas i de senaste upplagorna av våra standardfloror. Således är det många som inte alls vet hur de skall göra när de någon gång ombeds att pressa en växt eller ”ta ett belägg”. Fastän det egentligen är ganska lätt att göra rätt så kan växter som pressats eller hanterats fel resultera i såväl bortkastat arbete som onödigt extraarbete för oss som arbetar med att bevara herbariematerial för framtiden.

Vilka växter får jag samla?

Allemansrätten i Sverige ger dig i princip rätt att utan tillstånd plocka de ovanjordiska delarna av alla örter som inte är odlade, men däremot egentligen inte gräs eller förvedade växter. Tänk på att vissa växter är fridlysta på nationell eller regional nivå och speciella regler gäller i många naturskyddade områden. (Närmare upplysningar om vad som är fridlyst i ditt län hittar du hos Länsstyrelsen och Naturvårdsverket.)

Det är viktigt att tänka sig för och inte samla på sådant sätt att en arts överlevnad på en lokal kan hotas. För sällsynta växter eller i mycket små populationer kan det ofta vara motiverat att frångå de generella instruktionerna och endast samla just de små delar av växten som behövs för att kunna identifiera arten, men för någorlunda vanliga växter eller stora populationer utgör insamling för herbarieändamål i praktiken inte något hot. Dessutom kan ett insamlat belägg, som gör att en förekomst av en sällsynt art blir känd och dokumenterad, ibland vara viktigare för artens långsiktiga skydd och överlevnad än den eventuella skada populationen åsamkas genom insamlingen. Att samla sällsynta växter från sedan tidigare välkända lokaler är däremot nästan aldrig motiverat. 

Vad skall jag pressa?

Välj ut ett exemplar av den växt du vill pressa som ser ut att vara normalt och väl utvecklat. Om växten inte är större än att den (eventuellt efter någon vikning) kan rymmas på ett papper av A3-­‐storlek så samla in hela växten genom att skära eller bryta av den nära markytan. För mycket små växter kan det vara lämpligt att samla in flera exemplar så att de tillsammans kan fylla ett A3-­papper.

Om växten är för stor väljer du ut bitar som kan anses representativa för alla växtens delar (blommor/frukter, blad från stjälkens övre del, samt grenar och blad från stjälkens/stammens nedre del) så att de tillsammans fyller ett A3-­‐papper. Om du måste dela växten måste du vara mycket noga med att se till så att alla bitar kommer från samma växt och därför är det i regel bättre att försöka vika och frisera växten (klippa bort överflödiga grenar eller blad) än att dela den.

Underjordiska delar (rötter och rotknölar) kan behövas för enstaka växtarter men är i de flesta fal onödiga att samla in.

Hur skall jag pressa?

Det är viktigt att växten pressas så snart som möjligt efter det att den samlats in så att den inte hinner börja vissna. Om du inte har möjlighet att pressa direkt kan du förvara växten i en plastpåse, gärna svalt, eller i en vas med vatten.

Syftet med pressningen är dels att växten skall torka utan att skrynkla sig, dels att den skall bli platt så att den kan hanteras och förvaras utan att gå sönder eller ta onödigt stor plats i en samling. Enklast görs detta genom att riva ut en eller ett par sidor ur en dagstidning och lägga växten mellan dubbelvika tidningssidor (ofta kallade ”lakan”) av ungefär A3-­storlek. Försök breda ut växten så mycket som möjligt så att det inte blir fler veck på blad och blommor än nödvändigt och så att blad och blommor inte hamnar ovanpå varandra.

Ovan och under lakanen med växten lägger du sedan t.ex. ett par dagstidningar och ovanpå detta någonting styvt och platt av lämplig storlek (t.ex. en plywoodskiva, bakplåt, eller en bred bräda) med någonting tungt ovanpå (5–50 kg tryck beroende på hur många och tjocka växter som skall pressas). Alternativt kan ett par remmar spännas om pressen.

När växten legat i press ungefär ett dygn måste du byta ut de tidningar du lagt under och ovanpå lakanen med växterna, eftersom dessa då sugit upp fukt från växten (men själva lakanen ska du aldrig byta). Samtidigt bör du passa på att försiktigt öppna lakanen och lossa delar som klibbat fast. Vid behov kan du släta ut eller flytta växtdelar som råkat bli vikta eller hamnat fel.

Byte av tidningar bör du sedan göra ungefär en gång per dygn tills växten är helt torr och ju oftare du byter tidningarna desto bättre blir i regel slutresultatet. Detta kan ta alltifrån tre dygn till två–tre veckor beroende på hur tjock och ”blöt” växten är. När växten är helt torr känns den inte längre kall vid beröring och bladen skall i konsistensen vara mer som papper än som gummi. Är du osäker på om växten är torr är det alltid säkrast att låta den ligga kvar i press ett par dagar till för tar du ut växten innan den är riktigt torr kommer den att skrynkla ihop sig.

En tyngd står ovanpå några plywoodskivor. Foto
Enklast möjliga pressanordning – en träplanka med en tyngd ovanpå en hög med växter i tidningar eller gråpapper ovanpå ett bord. Denna pressanordning duger utmärkt så länge du endast skall pressa enstaka växter.
 

Hur hanterar jag mitt torra belägg?

Precis lika viktigt som själva växten är den information om växten som måste medfölja varje pressad växt. På lakanet eller en instoppad lapp skriver du ner var, när och i vilken miljö som du tog växten. När växten är färdigpressad överför du sedan dessa uppgifter till en etikett som alltid skall medfölja växten.

Etiketten ska göras av vitt papper av god kvalité och du kan skriva texten på dator eller för hand med en svart penna vars skrift kan förväntas hålla lika länge som pappret. (Undvik pennor med färgat bläck som ofta bleknar med tiden, samt kulspetspennor med trögflytande bläck som kan flyta ut och bli oläsligt med tiden.)

På etiketten skall du skriva växtens vetenskapliga (”latinska”) namn (om du vet det) samt, viktigast av allt, var, när och av vem den är samlad. Du bör dels beskriva miljön på växtplatsen (till exempel ”granskog” eller ”vägren”), dels var du hittade den. Det senare bör vara så exakt att någon annan har möjlighet att återfinna platsen. Lämpligen anges land, landskap, kommun eller socken, samt avstånd och riktning till någon plats som är lätt att identifiera på en karta (som en kyrka eller en gård eller annan geografisk plats med ett unikt namn).

Om du har en GPS och kan ange geografiska koordinater är detta förstås ett bra komplement till lokalangivelsen i klartext, men koordinater kan aldrig helt ersätta en verbal beskrivning av platsens läge.

Etiketten utformar du lämpligen ungefär som i exemplet nedan.

Anemone nemorosa

Sverige, Skåne: fuktig bokskog längs Hörby-vägen
2 km O Höörs kyrka i Höörs kommun.

Koordinater (Rikets Nät, Rt90): 6298752 / 1364213

Per Svensson 2015-04-15

Etiketten lägger du löst tillsammans med växten mellan lakanen. Om du sedan lägger en styv pappskiva under och ovanpå tidningen med växten och fixerar dessa med tejp eller snören så är ditt belägg färdigt att skickas med posten till något offentligt herbarium eller till någon expert som kan hjälpa dig att identifiera växten.

Skall du lämna växten till någon annan bör du alltså inte montera eller klistra fast den på något vis. Vill du istället bevara växten i ett eget herbarium kan det vara lämpligt att fästa växten och dess etikett på ett styvt vitt papper av lämpligt format. Etiketten måste i så fall fästas med något tidsbeständigt lim och själva växten skall fästas på arket med smala pappersremsor som är förgummerade (typ ”fönsterremsor”) eller som klistras med samma typ av lim som etiketten. Använd aldrig självhäftande etiketter, tejp eller limstift eftersom allt sådant lossnar efter något årtionde och dessutom förstörs ofta växten, skriften och pappret av klistret.

En pressad växt och en etikett ligger på en tidning. Foto.
En torr och färdigpressad växt (stensöta) med tillhörande etikett, pressad i en helt vanlig dagstidning.

Denna instruktion är avsedd för dig som vill ta många fina belägg utan onödig ansträngning. Här får du även tips på hur du ska hantera sådana växter som är speciellt svåra att pressa, samt vad som behöver vara med på dem för att de ska kunna identifieras. Se även de separata instruktionerna för nybörjare och proffs växtsamlare om du vill lära dig mer.

Vad skall jag pressa?

När du samlar så undvik om möjligt växter som är betade eller stympade, som visar sjukdomssymptom eller som har vuxit extremt torrt, näringsrikt eller skuggigt. För vissa växter är det viktigt att vissa speciella delar av växten finns med, eller att den samlats vid en viss tid på året, för att växten skall gå att identifiera. Sådana växter listas nedan.

För många storvuxna örter gäller att det är bättre att pressa en bit (med blad) från stjälkens mitt (vid behov kompletterat av några blommor) än enbart de översta delarna av växten. För träd och buskar bör ungplantor och rotskott undvikas, eftersom deras blad oftast är otypiska.

Vid pressning av växter som är mycket tjocka och torkar långsamt, men som har tunna snabbtorkande blommor är det ofta nödvändigt att ta loss några blommor och pressa dem separat då de annars blir så skrynkliga och fula att de inte går att studera. Vissa tjocka och köttiga växter hinner ruttna innan de torkat om de inte förbehandlas på något vis, men många sådana växter kan bli mycket vackra om man antingen sänker ned dem någon minut i kokande vatten eller värmer upp dem hastigt i mikrovågsugn innan man lägger dem i pressen.

Exempel på växter som kräver särskild behandling

Ormbunkar

  • Svartbräken, Asplenium trichomanes: Måste ha mogna sporer, samlas på sensommaren.
  • Lundbräkensläktet, Dryopteris spp.: Bör ha mogna sporer, samlas i juli– augusti.
  • Stensötor, Polypodium spp.: Måste ha mogna sporgömmen, samlas på senhösten–vintern.
  • Örnbräknar, Pteridium spp.: Det räcker med att pressa ett av de nedersta bladsegmenten. Notera växtens storlek och växtsätt på etiketten.

Barrträd

  • Lärkar, Larix spp.: Måste samlas med välutvecklade kottar och unga kvistar, men barr är inte nödvändiga.
  • Granar, Picea spp.: Tappar barren när de torkar. Detta är oundvikligt och de avramlade barren bör bifogas kvisten i kuvert eller papperspåse. Bör om möjligt samlas med kottar.
  • Tallar, Pinus spp.: Bör om möjligt samlas med kottar.

Enhjärtbladiga växter (gräs, halvgräs och ”liljor”)

  • Starrar, Carex spp.: Bör samlas i fruktstadium, under högsommaren.
  • Krokusar, Crocus spp.: Bör om möjligt grävas upp och pressas med knöl (”lök”).
  • Småsävar, Eleocharis spp.: Bör samlas med rötter/basala delar och frukter.
  • Svinglar, Festuca spp.: Bör samlas med jordstammar och rötter.
  • Dagliljor, Hemerocallis spp.: Blad och stjälkar torkar mycket långsamt och möglar lätt varför toppen på blomställningen och blommorna bör pressas separat så att dessa torkar fortare och blomfärgen bevaras.
  • Irisar, Iris spp.: Blommorna är mycket sköra och måste pressas separat. Blad och stjälkar torkar mycket långsamt och kan behöva snittas på längden för att torka, men behöver ofta inte samlas då det främst är blommor och deras stödblad som behövs för att identifiera arterna.
  • Frylen, Luzula spp.,: Bör samlas i fröstadium, inte alltför tidigt på våren.
  • Orkidéer, Orchidaceae spp.: Är fridlysta och får inte samlas utan tillstånd, men för de flesta arter räcker det med ett par blommor och några stödblad från blomställningen för att identifiera arten. Om hela växten insamlas bör åtminstone några blommor pressas separat eftersom blad och stjälk torkar mycket långsamt och lätt möglar.
  • Gröen, Poa spp.: Bör samlas med jordstammar och rötter.
  • Natar, Potamogeton spp.: Bör samlas med både undervattensblad och flytblad när sådana finns. Måste vara fullständigt torra innan de tas ut ur pressen för annars skrynklar de ihop sig.
  • Igelknoppar, Sparganium spp.: Måste samlas med välutvecklade frukter, på hösten. Torkar långsamt men möglar sällan. Färgen på stammens bas bör noteras före pressning (rosa eller ej).
  • Tulpaner, Tulipa spp. och många andra liljeväxter: Stjälkarna torkar mycket långsamt, men det kan hjälpa att punktera eller längssnitta dem med nål eller rakblad.

Tvåhjärtbladiga växter

  • Daggkåpor, Alchemilla spp.: Bör samlas på försommaren, då de blad som utvecklas tidigare eller senare är mindre arttypiska. Skär av jordstammen en bit under markytan så att ett knippe blad och blomställningar hänger ihop.
  • Lånkar, Callitriche spp.: Måste samlas med välutvecklade frukter.
  • Mållor och strandmållor, Chenopodium spp. och Atriplex spp.: Bör samlas i fruktstadium, under sensommar och höst.
  • Tistlar och piggtistlar, Cirsium och Carduus spp., liksom en del andra korgblommiga: ”Mognar” under torkningen varför de bör pressas i knoppstadium eller mycket tidig blomning.
  • Oxbär, Cotoneaster spp.: Bör samlas med mogna bär.
  • Fetknoppar och andra fetbladsväxter (Crassulaceae spp.): Bör behandlas i mikrovågsugn eller doppas i kokande vatten före pressning och sedan bytas papper på mycket ofta (flera gånger per dygn de första dygnen).
  • Jättelokor, Heracleum spp.: Pressa en flock eller småflock i full blom, en småflock i fruktstadium och en stor flik från ett basalt blad. Klipp av ena sidan av småbladet om det är för stort för lakanet/pressen. Använd kniv och handskar eftersom växtsaften kan orsaka brännskador i solljus!
  • Hökfibblor, Hieracium spp.: Måste samlas tidigt under blomningen då exemplar som blommar om under sensommar och höst är omöjliga att identifiera.
  • Dunörter, Epilobium spp.: Bör samlas med basala delar och utvecklade frukter.
  • Lupiner, Lupinus spp.: Stjälkarna torkar långsamt och möglar lätt varför åtminstone några blommor bör pressas separat för att kunna torka snabbare och behålla färgen.
  • Aplar, Malus spp.: Bör samlas med blommor och/eller frukter; de senare skivas varefter den centrala skivan genom kärnhuset pressas.
  • Kovaller, Melampyrum spp.: Svartnar nästan alltid vid torkning, men detta kan ibland undvikas om man doppar dem hastigt i kokande vatten för pressningen.
  • Näckrosor, Nympaea och Nuphar spp.: Samla den största blomma du kan hitta och ett stort blad med en bit av bladskaftet från samma planta. Klyv blomman på mitten och pressa halvorna var för sig så att ståndare och pistiller syns. Pressa bladet separat och klipp bort ena långsidan om det är för stort för pressen/lakanet. Gör några tunna skivor av bladskaftet och pressa dessa separat så att luftkanaler och ledningsvävnad syns.
  • Nattljus, Oenothera spp.: Torkar mycket långsamt och kan behöva snittas på längden, men möglar sällan. Pressa åtminstone någon blomma separat, helst med kronbladen utbredda så att deras storlek går att mäta.
  • Vallmor, Papaver spp.: Tappar kronbladen kort efter det att de plockats och bör alltså pressas omgående redan i fält.
  • Plommon, krikon och slån, Prunus spp.: Bör samlas med blommor och/eller frukter (mät fruktens storlek, skala sedan av köttet och spara kärnan).
  • Päronsläktet, Pyrus spp.: Bör samlas med blommor eller frukter; de senare skivas varefter den centrala skivan genom kärnhuset pressas.
  • Majsmörblommor, Ranunculus auricomus agg.: Måste samlas med basala blad rikligt representerade, samt med frukter
  • Möjor, Ranunculus subgen. Batrachium: Tappar kronbladen kort efter insamlandet och måste därför pressas omgående i fält (till exempel i en fältanteckningsbok).
  • Vinbär, Ribes spp.: Måste samlas med blommor,  tidigt på våren.
  • Rosor, Rosa spp.: Samlas hellre med nypon än med blommor. Tag en rejäl kvist så att blad och taggar på såväl unga kvistar som grövre stammar medföljer.
  • Björnbär, Rubus spp.: Belägg måste bestå av såväl bladskott (årsstammar) som blomskott från samma buske. Använd sekatör eller vass kniv och pressa ett blomskott samt en bit av den mellersta delen av en grov årsstam med minst ett par blad. Färgen på kronbladen och stiften bör noteras före pressning.
  • Skräppor, Rumex spp.: Bör samlas i fruktstadium, under sensommar och höst.
  • Viden, Salix spp.: Samla stora kvistar (åtminstone med 3 årsgenerationer av grenar), och skala av barken på de grövsta grenarna så att eventuella vedåsar syns
  • Oxlar och rönnar, Sorbus spp.: Bör samlas med välutvecklade bär samt blad från såväl blomskott som sterila långskott.
  • Maskrosor, Taraxacum spp.: Måste samlas tidigt på säsongen (maj) då exemplar som blommar om senare under sommaren är omöjliga att identifiera. Stora och mångbladiga exemplar bör friseras eller delas så att bladen inte hamnar ovanpå varandra i pressen.
  • Bläddror, Utricularia spp.: Får inte pressas för hårt då en del fångstblåsor måste bevaras intakta. Lägg en blyertspenna eller pinne intill växten i lakanet så blir trycket på växten inte så stort!
  • Kungsljus, Verbascum spp.: Åtminstone några blommor måste pressas separat. Belägg bör utöver blommor innehålla en bit av stjälken från dess mitt, inklusive representativa blad.
  • Violer, Viola spp.: Bör samlas med basala delar/rötter samt blommor.

Hur skall jag pressa?

Om du av någon anledning inte har möjlighet att pressa växterna direkt efter insamlandet kan det vara en fördel att lägga dem i en lätt fuktad och väl försluten plastpåse och sedan förvara dem några timmar i kylskåp före pressandet. Med denna behandling kan växter som börjat sloka återhämta sig något, men risken är att de styvnar i onaturligt vridna och böjda positioner och blomblad kan lätt klibba fast i plastpåsarna varför pressning direkt i fält eller vid hemkomsten, även om man då endast har tillgång till en mycket enkel pressanordning, nästan alltid är att föredra.

Om du pressar mer än enstaka växter är det lätt hänt att du glömmer bort var och när du samlade dem. Därför är det mycket viktigt att du antingen etiketterar växterna direkt i samband med pressningen eller på lakanet antecknar den information som behövs för att knyta dem till en viss insamlingsdag och plats. Antingen kan du skriva information om lokalen direkt på lakanet eller så kan du ge varje växt ett unikt nummer som refererar till vad du antecknat i någon anteckningsbok eller inventeringsrapport.

Traditionella gråpapper för växtpressning har större förmåga att suga åt sig vatten än vanliga tidningar och därför torkar dina växter snabbare om du lägger gråpapper istället för tidningar mellan de tidningspapper (”lakan”) som du lagt dina växter i. Även gråpapper måste dock bytas minst en gång per dygn för att inte växterna skall mögla eller ruttna.

Gråpapperna kan sedan lufttorkas vid rumstemperatur eller vid 40–50° i torkskåp eller varmluftsugn för att sedan återanvändas, men för bästa resultat är det mycket viktigt att de är riktigt torra innan du använder dem. Gråpapper är ganska dyra i inköp, men ibland kan man komma över dem begagnade och om du är rädd om dina gråpapper kan de återanvändas tusentals gånger.

Vissa byggnadsmaterial (”byggpapp” för isolering av väggar och golv, ”underlagspapp” som läggs under tjärpapp på papptak) kan liksom skivor av wellpapp fungera minst lika bra som traditionella gråpapper, men man får i så fall göra sig besväret att själv skära till dessa material i tillräcklig mängd och lämplig storlek.

Många använder makulatur, det vill säga otryckt ”tidningspapper” som lakan istället för tidningar. Makulaturen kan skäras till i rätt format (tidningar är ofta olikstora och ojämna i kanterna), är lättare att anteckna på, är lättare att hitta mellan lagren av tidningar/gråpapper när du skall byta papper och riskerar inte att överföra någon trycksvärta till växterna. Det senare är dock sällan något problem med moderna tidningar och även om det ser proffsigare och elegantare ut med makulatur så blir slutresultatet oftast lika bra med tidningar.

Tre olika typer av papper ligger på ett bord. Foto.
Wellpappskivor, gråpapper och makulatur till ”lakan” är allt du behöver för att kunna pressa som ett proffs!

För ändamålet specialkonstruerade växtpressar finns i många olika utföranden. Ofta är det bra att ha en enklare och lättare konstruktion som man kan ha med sig ut i fält, i bilen eller på cykeln, och en stabilare press för hemmabruk dit man kan flytta över växterna när man kommit hem.

En enkel fältpress kan man själv lätt konstruera av två plywoodskivor eller järngaller och ett par spännrämmar eller kedjor. För hemmabruk finns framför allt två huvudtyper: ”bokbindarpressar” i vilka två stabila träskivor pressas ihop av en skruvtving eller liknande skruvfunktion, och ”rullpressar” i vilka träskivorna pressas ihop av ett grovt rep (typ bogserlina) som viras kring en massiv träspole vilken låses fast med hjälp av järntenar.

Konstruktionen spelar ingen större roll för resultatet och växtpressar kan köpas såväl nytillverkade som begagnade. Om man skall pressa många växter samtigt är det dock viktigt att man kan dra ihop pressen riktigt hårt (25–50 kg tryck) vilket ställer en del krav på konstruktionen.

Två olika växtpressar står på ett bord. Foto.
Traditionella växtpressar av ”bokbindartyp” respektive ”rullpresstyp”.
Två gallersidor är ihopbundna med kartongskivor emellan. Foto.
En variant av fältpress som är lätt att bära med sig och i vilken växterna kan förpressas för att sedan vid hemkomsten flyttas över till en stabilare press.

Hur hanterar jag mitt torra belägg?

Etiketteringen av beläggen är minst lika viktig som pressningen av själva växterna! En pressad växt utan tillräcklig information om fyndomständigheterna är i regel helt värdelös.

Beskrivningen av växtplatsen skall om möjligt innehålla information som gör det möjligt att förstå om där var ljust eller skuggigt, torrt eller fuktigt, näringsfattigt eller näringsrikt och hävdat (till exempel betat) eller ohävdat. Viktig information är också om du vet att växten var på något sätt förvildad eller inplanterad på lokalen och om populationen var stor eller liten.

Skriv alltså hellre mer än mindre på etiketterna och tänk på att dina växter och etiketter kan komma att bevaras i hundratals år och att texten alltså skall vara begriplig även för framtida generationer. Använd därför alltid papper och skrivdon av hög kvalité och när du anger fyndplatsens geografiska läge så gör det i förhållande till landmärken som finns på officiella kartor och/eller är mycket lätta att identifiera i naturen. Vanliga vägar, hus och till och med vattendrag har en tendens att försvinna eller flytta på sig över tiden och kan därför vara osäkra landmärken om de inte går att lokalisera på samtida kartor, medan kyrkor, slott och bergstoppar sällan försvinner eller flyttas.

Om du anger geografiska koordinater på etiketterna är det mycket viktigt att även ange vilket koordinatystem och geodetiskt datum som avses. De flesta GPS-­‐apparater går att ställa in för att ange en stor mängd olika koordinatsystem och utan information om vilket system som avses är koordinaterna ofta helt omöjliga att tolka. De vanligaste koordinatsystemen just nu i Sverige är Rikets Nät med geodetiskt kartdatum RT 90 och det nyare SWEREF 99 (≈ WGS 84) med kartdatum GRS 80, men internationellt används många olika system och bara under de senaste 50 åren har vi även i Sverige bytt nationellt koordinatsystem två gånger.

Om du rapporterar dina fynd till någon projektdatabas eller Artportalen är det mycket viktigt att informationen på etiketten är densamma som den du rapporterat till databasen så att det inte kan uppstå någon osäkerhet om vilka uppgifter och belägg som hör ihop. Att ha ett unikt insamlingsnummer för varje belägg kan i detta sammanhang vara en mycket stor fördel. Enklast är att numrera alla växter man samlar in i en löpande nummerserie och skriva detta nummer på etiketten direkt efter insamlarens namn.

Om du vill bevara dina växter i ett eget herbarium skall du fästa upp växterna och etiketterna på styva vita papper eller kartong (”herbarieark”). Etiketten limmas på arket med ett tidsbeständigt lim (till exempel ”RX-­‐lim” eller trälim) och det är en fördel om det endast är marginalen på etiketten som limmas fast så att den vid behov kan tas loss utan att någon text går förlorad. Använd aldrig självhäftande etiketter eller limstift eftersom allt sådant lossnar efter något årtionde och dessutom förstörs ofta skrift och papper av klistret.

Själva växten skall fästas på arket med smala pappersremsor förgummerade med något tidsbeständigt lim (typ ”fönsterremsor”) eller med samma typ av lim som etiketten. Klistra aldrig fast själva växten på arket och, framför allt, använd aldrig tejp eller andra självhäftande material som med tiden lossnar och klibbar fast överallt där man inte vill ha dem och i värsta fall avger ämnen som fräter sönder växter och papper!

Alla offentliga herbariesamlingar och museer håller sig med egna regler och traditioner vad gäller hur stora arken skall vara och hur växter och etiketter skall monteras så om du planerar att så småningom donera din samling till något offentligt herbarium så kan det vara klokt att först höra med denna institution hur de vill ha sina växter. Eventuellt kan du även komma överens med herbariet så att du får herbarieark och klisterremsor från dem.

Tänk alltid på att dina växter kan komma att ha ett liv och ett stort värde även långt efter din egen död!

Denna instruktion är avsedd för dig som behöver kunna pressa växter i stor skala eller aktivt vill samla material till de offentliga herbariernas samlingar. Här ges tips på hur du kan förenkla arbetet när du behöver pressa stora mängder växter till exempel under inventeringar eller insamlingsresor.

Vad skall jag pressa?

I det nästföljande listas de växter som det är mest angeläget att samla in till våra offentliga herbarier. Arter som aldrig tidigare påträffats i ett visst land eller landskap/provins är det naturligtvis också alltid viktigt att dokumentera. I stora delar av norra Sverige har det hittills samlats så lite växter att i princip alla väldokumenterade insamlingar därifrån är mycket värdefulla. Samla alltså gärna även vanliga arter om du befinner dig i Norrlands inland!

Hur skall jag pressa?

När du ska pressa stora mängder växter och kanske måste göra det under fältmässiga förhållanden tillkommer en del problem. Eftersom du knappast i efterhand kan komma ihåg var du samlat varje enskild växt måste varje insamling eller lokal förses med ett nummer som du skriver på lakanen och i en anteckningsbok eller ett protokoll där alla detaljer kring fyndet antecknas.

Frystejp, små vita pappersetiketter på bomullssnöre eller förnumrerade plastpåsar kan användas för att märka upp och hålla ordning på växterna mellan det att du samlat dem och det att du lägger dem i pressen.

Om buntarna med växter och papper som skall pressas blir tjocka blir de lätt ojämna så att trycket i pressen blir ojämnt. För att undvika detta bör du lägga skivor av något styvare material (plywood eller wellpapp) mellan varje bunt i pressen och de enskilda buntarna bör inte vara tjockare än två decimeter. Om du delar upp växterna i buntar på detta vis är det fullt möjligt att stoppa in upp till en meter växter och papper i en traditionell växtpress, men ska du pressa sådana mängder är det i regel smidigare att använda flera växtpressar.

När du skall pressa stora mängder växter på kort tid är det ofta svårt att få gråpapperna att hinna torka ordentligt mellan bytena. Har du tillgång till ett torkskåp är detta förstås optimalt för ändamålet, men annars gäller det att breda ut gråpapperna på en så varm och välventilerad plats som möjligt. Att hänga upp gråpapperna på tvättlinor inomhus är effektivt men tidsödande. Kan du breda ut gråpapperna på solvarm asfalt så torkar de på ett fåtal minuter och du hinner knappast mer än breda ut dem förrän du kan samla ihop dem igen, men de måste i så fall vaktas noga så att de inte blåser bort. Lugna och soliga sommardagar kan parkeringsplatser till sommarstängda skolor vara optimala platser för gråpapperstorkning!

En mängd papper och kartongskivor på en säckkärra. Foto.
En mycket välfylld växtpress med buntar med hundratals växter i tidningar mellan gråpapper, mellanlagrade av wellpappskivor för att jämna ut trycket, lastad på en säckakärra för att underlätta transporten.

Att placera en värmefläkt/kupévärmare så att den blåser på växtpressen kan påskynda torkningen, särskilt om du lagt rikligt med wellpapp mellan växtbuntarna i pressen, men du måste vara mycket försiktig så att det inte blir så varmt eller dammigt att anordningen fattar eld.

Naturligtvis går det även att placera hela pressen i ett torkskåp om du har tillgång till ett sådant. Det är dock inte självklart att högre temperatur leder till ett bättre pressresultat för samtidigt som en högre temperatur leder till att växterna torkar snabbare så leder det till att de ruttnar och förstörs snabbare. Står pressen varmt måste du alltså byta gråpapper oftare än om den står svalare.

Vilken temperatur som är optimal varierar mellan olika växter och tvärt emot vad du kanske kan tro så är det främst när du skall pressa tunna och snabbtorkande växter som ”varmpressning” kan vara att föredra. Med 40°C och täta byten av gråpapper kan sådana växter fås att torka på mindre än ett dygn, medan tjocka och saftiga växter ofta hinner börja ruttna innan de hunnit torka om temperaturen är hög.

Om du har tillgång till torkskåp och skall pressa stora mängder växter kan däremot en torkanordning speciellt anpassad till torkskåpet vara att föredra framför en traditionell växtpress. I en sådan torkanordning placeras varje lakan med en växt i mellan skivor av wellpapp och wellpappslagren orienteras sedan så att torkskåpets värmefläkt blåser rakt in i wellpappens luftkanaler. Spännremmar kan användas för att pressa ihop wellpappslagren och hålla växterna på plats. Med en sådan torkanordning kan du klara sig helt utan gråpapper och pappersbyten, men det kan krävas lite ingenjörskonst och övning för att få till en optimal konstruktion, rätt temperatur och tid för ett perfekt resultat.

En bund med wellpapp står i ett skåp. Foto.
En enkel anordning för pressning av växter i ett torkskåp kan snabba upp processen betydligt, men om temperaturen blir för hög, luftcirkulationen för dålig eller trycket på pressen för lågt kan hela samlingen snabbt spolieras.

Hur hanterar jag mitt torra belägg?

Vid montering av växter för större herbarier skall man förutom papprets, limmets och skriftens kvalité tänka på att:

  • Sprida ut växten på arket på ett estetiskt och ”naturligt” vis. Om möjligt se till så att både fram-­ och baksida av till exempel. blad och blommor syns. Undvik att lägga växtdelar långt ut mot arkets hörn.
  • Inte använda bredare pappersremsor än nödvändigt (2–3 mm räcker i de flesta fall, endast för mycket tjocka grenar kan det behövas bredare remsor). Undvik om möjligt att klistra remsor rakt över blommor. Se till så att alla delar sitter fast och inte ”flaxar” om man lyfter eller vänder arket, men använd inte fler remsor än nödvändigt.
  • Stoppa eventuella lösa växtdelar (frön, blomblad eller annat som lossnat) i ett litet papperskonvolut som limmas fast på arket.
  • Limma fast ”huvudetiketten” längs ena kanten, om möjligt i arkets nedre högra hörn. Övriga etiketter (”det.-­‐lappar”) limmas fast där de får plats på arket, men helst nära huvudetiketten. Var mycket noga med att alla etiketter och lappar med anteckningar limmas fast på rätt ark!

Vilka växter behöver samlas till de offentliga herbarierna?

Lunds Botaniska Museum (herbarium LD) är i princip intresserat av att ta emot allt herbariematerial som är väl bevarat och etiketterat, men beroende på vad som redan finns i våra samlingar är vissa arter och geografiska områden mer intressanta och värdefulla än andra. Situationen är ungefär densamma vid landet övriga offentliga herbarier.

Eftersom de flesta som samlar växter gör det med motivet att dokumentera förekomster av mycket sällsynta arter och/eller för att få hjälp att identifiera särskilt svåridentifierade växter är sådana växter kraftigt överrepresenterade i herbariernas samlingar. Vi behöver även material av vanliga växter, bland annat för att kunna studera arternas variation i olika delar av landet. Därför är samlingar som innehåller vanliga växter från delar av landet där få samlat växter ofta av större värde än samlingar av ovanliga växter från redan väldokumenterade områden.

Geografiskt så är material från Skåne, Blekinge, Stockholmstrakten och området kring Åre och Abisko minst intressant eftersom vi redan har mycket omfattande samlingar därifrån. Övriga Götaland och södra Svealand är också väl dokumenterade, men de flesta insamlingar därifrån är gamla varför nya insamlingar som dokumenterar den flora som finns i dag är mycket välkomna. För norra Svealand och hela Norrland gäller att det främst är från enstaka välbesökta orter/lokaler som det finns mycket insamlat material. Ytterligare insamlingar i mindre välbesökta och glesare befolkade trakter, inklusive vanliga arter, är mycket angelägna.

Eftersom merparten av de offentliga herbariernas samlingar är från perioden 1880– 1940 är många växter som blivit vanliga i landet först efter mitten av 1900-­‐talet mycket dåligt representerade. Detsamma gäller för en del arter som tidigare ansetts oproblematiska och ointressanta men för vilka modern forskning visat att det finns obeskriven variation och kanske även mer än en art i landet.

Nedan listas exempel på arter och släkten av vilka vi är särskilt angelägna att få nya insamlingar.

Barrträd

Alla barrträd, särskilt odlade och förvildade arter.

Enhjärtbladiga

  • Tidlösor, Colchicum spp.
  • Dagliljor, Hemerocallis spp..
  • Irisar, Iris spp., särskilt förvildade trädgårdsarter
  • Brandlilja, Lilum bulbiferum och dess släktingar
  • Narcisser, Narcissus spp.
  • Rysk blåstjärna, Othocallis siberica
  • Porslinshyacint, Puschkinia scilloides
  • Tulpaner, Tulipa spp.

Tvåhjärtbladiga

  • Stormhattar, Aconitum spp.
  • Höstanemon, Anemone huphensis och dess närmsta släktingar
  •  Aklejor, Aquilegia spp.
  • Plymspireor, Aruncus spp.
  • Häckberberis, Berberis thunbergii
  • Häckkaragan, Caragana arborescens.
  • Åkertistel, Cirsium arvense
  • Harris, Cytisus scoparius
  • Tokar, Dasiphora spp., särskilt förvildade former av ”ölandstok”
  • Fingerborgsblomma, Digitalis purpurea
  • Vintergäckar, Eranthis spp.
  • Parksmultron, Fragaria moschata och dess närmsta släktingar
  • Lokor, Heracleum spp.
  • Hesperis, Hesperis matronalis
  • Kärleksörter, Hylotelephium spp.
  • Jättebalsamin, Impatiens glandulifera
  • Äkta kaprifol, Lonicera caprifolium och andra förvildade arter av släktet
  • Lupiner, Lupinus spp.
  • Praktlysing, Lysimachia punctata
  • Mahonior, Mahonia spp.
  • Aplar, Malus spp.
  • Näckrosor, Nympaea spp. och Nuphar spp., särskilt utplanterade/förvildade ”röda näckrosor”.
  • Jättevallmo/orientvallmo, Papaver setiferum/orientale
  • Fetblad, Phedimus spp.
  • Päronsläktet, Pyrus spp.
  • Vresros, Rosa rugosa
  • Höstfibbla, Scorzoneroides autumnalis
  • Kanadensiskt gullris, Solidago canadensis
  • Rönnspireor, Sorbaria spp.
  • Snöbär, Symporicarpos albus
  • Höstastrar, Symphyotrichum spp.
  • Syrener, Syringa spp.
  • Lindar, Tilia spp.
  • Brännässla/skogsnässla/fjällnässla, Urtica dioica s. lat.
  • Strandveronika, Veronica longifolia

Kort om insamling av kryptogamer

Mossor, lavar och svampar kan inte hanteras på riktigt samma vis som kärlväxter, men är minst lika viktiga att samla och dokumentera.

Mossor, busklavar, större bladlavar och större svampar bör torkas under lätt press (1–3 kg), men traditionella växtpressar ger för stort tryck och gråppapper förstörs snabbt av blöta kryptogamer. Mossor och busklavar pressas därför lämpligast mellan vanliga tidningar ovanpå vilka man lagt en styv skiva och några böcker eller motsvarande tyngder. Mossor och lavar torkar i regel mycket snabbt och är på så sätt lättare att hantera än kärlväxter. Skrymmande kryptogamer som är torra redan vid insamling kan vid hemkomsten återfuktas lätt (bara så mycket att de blir formabara) och sedan torkas på ovan angivna vis.

För att få svampar att torka är det däremot ofta nödvändigt med ett torkskåp eller en värmefläkt. Mindre svampar kan torkas direkt i torkskåp eller på en tidning ovanpå ett element utan att pressas medan större svampar bör plattas till under lätt press. 

Skorplavar finns det i regel ingen anledning att pressa, men det är viktigt att de torkar snabbt, annars kan de mögla.

Torra kryptogamer förvaras i papperskonvolut som kan vikas av vanligt kopieringspapper. Viktigt är att etiketten med alla uppgifter kring insamlingen fästes på den sida från vilket konvolutet öppnas. Mossor och busk- och bladlavar förvaras ofta lösa inne i konvoluten. De kan även pressas inne i konvoluten, men om de är mycket fuktiga kan konvoluten bli missfärgade vid pressningen varför tidningspapper är att föredra.

Torra svampar förvaras bäst i återförslutningsbara plastpåsar som läggs inne i papperskonvoluten, detta för att de inte ska suga åt sig fukt från luften och mögla och för att de inte ska ätas upp av skadeinsekter.

För skorplavar som samlas fastsittande på sitt substrat kan det vara bra att limma fast substratet med trälim på en styv pappskiva vilken sedan läggs i papperskonvolutet.

För svampar och lavar som är mycket sköra i torrt tillstånd kan det vara nödvändigt att lägga dem i små pappaskar (typ tändsticksaskar) eller madrassera med stötdämpande material (till exempel dambindor) inne i konvoluten.

Lavar och mossor samlade på sand eller lös jord kan med fördel sänkas ned i ett bad av trälim i en liten ask för att binda sanden och jorden. De riskerar annars att smulas sönder under förvaringen. Limmet ska dock inte nå så högt att själva laven blir dränkt i lim. I konvoluten med lavar bör du också ha någon form av skydd mellan laven och konvolutpappret, annars skaver pappret ofta på laven, alternativt så förstörs konvolutet av hårda och vassa delar av stenen/träbiten som laven sitter på. Det fungera bra med cellstoff eller något skikt av ett mjukare toapapper.