Lunds universitet firar 350 år. Läs mer på lu.se

Meny

Javascript verkar inte påslaget? - Vissa delar av Lunds universitets webbplats fungerar inte optimalt utan javascript, kontrollera din webbläsares inställningar.
Du är här

Växtfysiologis historia

Lars Olof Björn berättar om växtfysiologiska institutionen på den tiden den låg i Botaniska trädgården. Mycket har hänt under den här tiden, framförallt angående teknik och toaletter. Men mycket är fortfarande sig likt, med gemenskapen, det internationella samarbetet och en och annan festlighet.

Gammalt foto på ett vitt hus vid en damm i Lunds Botaniska trädgård.

En gammal biologs minnen från Vita Huset

(den första byggnaden för växtfysiologiska institutionen i Lund)

Efter att ha läst kemi och praktiserat lite på bl.a. Astra kom jag 1956 till det som då kallades växtfysiologiska institutionen, men hade brevpapper som det stod Botaniska Laboratoriet på. Just namnfrågan var något som vår professor Hans Burström med kraft engagerade sig i. Byråkratin i Stockholm ville kalla institutionen och ämnet för Fysiologisk botanik, men det kunde professor Burström inte tänka sig, för så hette det ju i Uppsala, och något värre än institutionen i Uppsala hade han svårt att föreställa sig, det skulle möjligen vara genetiker.

Svenska växtfysiologins och växtekologins fader besviken

Hans Burström var elev till den som kan kallas "den svenska växtfysiologins och växtekologins fader", Henrik Lundegårdh (1888– 1969). Han var 1915–1926 verksam i Lund, och hade en fältstation på Hallands Väderö, men blev aldrig professor här, utan på Lantbrukshögskolan (se levnadsteckningen av Henrik Lundegårdh (pdf)). Han tröttnade så småningom på studenterna där, och byggde sig ett privat laboratorium ute i Roslagen. Han finansierade det till stor del med inkomster från sina apparatkonstruktioner, som "flamfotometern" för mätning av grundämnen i gruvor, växters blad m.m. Hans mest kända bok är "Pflanze und Boden in ihrer Wirkung auf das Pflanzenleben" med ett flertal svenska och utländska upplagor mellan 1925 och 1957. Själv fick jag hans tegelsten på över 700 sidor "Lärobok i växtfysiologi med växtanatomi" (1950) som del av min kurslitteratur. I början av 1960-talet, när jag hade varit assistent hos D.I. Arnon, som upptäckte växternas fotofosforylering, kom jag under en sommar att vara assistent hos Lundegårdh, som behövde hjälp med denna process. Jag skulle kunna breda ut mig långt om vistelsen hos Lundegårdh, men här får det räcka med de första besvikna ord jag fick från hans mun: "Burström kunde väl åtminstone ha skickat en docent".

En man sitter vid ett gammalt mikroskop på ett laboratorium.
Hans Burström undersöker veterötter med mikroskop.Bilden tagen av Hans-Ebbe Lindskog, senare lektor i Karlshamn, och efter pensioneringen verksam som yrkesfotograf.

Till Botaniska museet i smyg

Växtfysiologerna i Lund höll förstås inte till där Biologiska institutionen befinner sig nu, utan i det som var "Vita huset" (nu gult) i Botaniska Trädgården. Ett litet stycke därifrån låg Botaniska Museet med systematiska botanister, ytterligare något som vår professor ansåg att man inte skulle beblanda sig för mycket med. Då och då måste jag dock gå dit, eftersom i byggnaden fanns ett botaniskt bibliotek som jag ibland hade behov av att utnyttja. I källaren fanns "Växtbiologi", som så småningom under Nils Malmer skulle utvecklas till Växtekologi.

Välkänd i Räntekammaren

Universitetet var när jag kom till Lund inte så stort som nu, 3000 studenter eller så har jag för mig, men befann sig i en expansionsfas, och det var brist på folk att expandera med. Medan jag fortfarande höll på med grundkursen blev jag engagerad som amanuens. Lönen (600 kr/mån) hämtade man i Räntekammaren i universitetets huvudbyggnad. Där fanns en tant som kände igen alla, så man behövde inte säga sitt namn.

En ung man sitter vid en maskin på ett laboratorium.
Jag mäter fluorescens med en modifierad Beckman DU-spektrofotometer. Bilden tagen av Hans-Ebbe Lindskog.

Viktiga fruar och expansion

Det som nu är biologiska institutionen var uppdelat på många små institutioner, men mikrobiologi var inte ett eget ämne utan fanns som ett embryo hos oss växtfysiologer, och min första undervisningsinsats var som amanuens i mikrobiologi. När det blev ett avbrott på 13 månader för min andra period av militärtjänstgöring fick min hustru Gunvor utan någon invecklad byråkrati rycka in som amanuens.

En man står i en verkstad och borrar i en träbit.
Gunnar Lovén i sin verkstad.

Jag hänvisades för mina experiment till källaren. Där fanns det också en verkstad, där Gunnar Lovén basade, medan hans hustru Rosa stod för institutionens lokalvård. Grundkursen höll till på bottenvåningen, och på övervåningen fanns utom professorns domäner en stor laboratoriesal, "Vita havet", och några mindre rum, samt rummet för undervisningen i mikrobiologi. Inte bara universitetet, utan även institutionen befann sig i en expansionsfas, och så småningom fick vi flytta över undervisningen i växtanatomi, som blev mitt nästa undervisningsområde efter mikrobiologin, till gamla Kemicum (alltså gamla, gamla Kemicum, vid Magle Lilla Kyrkogata).  Där kontrollerade jag tillsammans med Camilla Odhnoff (senare familjeminister i Erlanders regering) att studenterna med rakblad kunde snitta växtstjälkar instoppade i flädermärg och skilja mellan xylem och floem. Vi kunde projicera mikroskopiska preparat på väggen med hjälp av en projektor försedd med båglampa, på vilken avståndet mellan kolelektroderna ideligen måste justeras, samtidigt som man måste passa på så att preparaten inte brändes sönder.

En kvinna sitter och tittar på en stor ritning på ett skrivbord.
Camilla Odhnoff (senare familjeminister och landshövding i Blekinge) med ritningen till den nya institutionen.

Från amanuens till licentiat till doktorand

Ingenting var så reglerat som det är nu, och det gick ett tag innan jag förstod att det av en amanuens förväntades att han skulle studera vidare, ta "licentiaten" och doktorera. Det skulle man i stort sett göra på eget initiativ, någon speciell handledning fick jag knappast. Under det så kallade trebetygsarbetet hade professorn lagt bort titlarna med mig, och jag hade under detta fått god handledning av docent Hemming Virgin, men han hade därefter flyttat från institutionen. Jag hade dock en del bra diskussioner med hans efterträdare på docenttjänsten, Per Halldal (senare professor i Umeå och till slut i Oslo), som hade intressen liknande mina.

Tveksam arbetsmiljö skapar nya, okända växter

Några djupa tankar om arbetssäkerhet och miljöhänsyn existerade inte på den tiden, och inte heller fick vi som nybörjare några instruktioner i den riktningen. Själv fick jag då och då bikromatsvavelsyra i munnen när jag sög upp den i mina pipetter för att få dem riktigt rena. Ångor av lösningsmedel kunde kännas på olika arbetsplatser, för att inte tala om hur cancerframkallande färgämnen och andra kemikalier hanterades. Vi brukade sterilisera fröer och sädeskorn med kvicksilverdiklorid och utan samvetskval hälla ut resterna i vasken. Tydligen tog dock inte det giftiga utflödet död på allting. En dag blev det totalstopp i avloppet från institutionen. En undersökning visade att avloppsröret var fyllt av ett något blekgult som tidigare aldrig skådats ens av växtfysiologer vana att utsätta växter för ovanliga experimentella behandlingar. Vetekorn som följt med efter steriliseringen hade grott i avloppsröret och i dess totala mörker och kanske med hjälp av näringsämnen från toaletterna hade plantorna vuxit till en längd av över en meter. Ett oplanerat men intressant växtfysiologiskt experiment.

Två män står och tittar på en apparat på labbet.

Biträdande lärare Henry Rufelt demonstrerar mätning av växters andning, ett av undervisningsexperimenten på grundkursen. Den runda kolven t.v. i bilden har i förväg evakuerats med en luftpump, och en liten mängd vatten och bariumhydroxid har tillsatts. T.h. i försöksanordningen syns två seriekopplade behållare innehållande kaliumhydroxid, som avlägsnar koldioxid ur den luft som sugs genom försöksanordningen till den runda kolven. I mitten av försöksanordningen finns en behållare med växtmaterialet, som producerar koldioxid, vilken absorberas i lösningen av bariumhydroxid. Försöket avslutas med att kvarvarande bariumhydroxid titreras med saltsyra.

Ont om telefoner och toaletter

Några mobiltelefoner fanns det inte på den tiden. I huset fanns det en telefonlinje som delades mellan professorn och sekreteraren, som satt i korridoren utanför professorns rum. I korridoren på bottenvåningen fanns ytterligare en telefon för resten av institutionen. Jag har inget minne av att den var särskilt upptagen. Det var inte nödvändigt att prata i telefon i tid och otid på den tiden. Vi klarade oss också utan datorer, en sådan använde jag första gången 1969. Också i andra avseenden skilde sig livet då från det nu. Exempelvis fanns det ingen toalett i huset där jag bodde på Värmlands nation, bara torrdass ute på gården.

Filminspelning och festligheter

Vi hade förstås då och då fester på institutionen. Jag minns särskilt en film vi gjorde i vilken vi låtsades att vi hade fått tag i en maskin från framtiden, där vi matade in växter och fick ut färdiga doktorsavhandlingar. Lite närmare den drömmen har man väl kommit nu. Vårt arbete var genomgående manuellt, mycket av apparaturen konstruerade vi själva.

En kvinna sitter vid en apparat på laboratoriet.
Kerstin Lexander, senare forskare på Hilleshög, blev den andra att disputera i den nya institutionsbyggnaden.

En gång skulle Kerstin Lexander (senare forskare på Hilleshög) spela in en film, för en julfest tror jag. En viktig scen skulle tilldra sig i professorns tjänsterum, som vi för ändamålet hade möblerat om ordentligt. För att inte bli störda hade vi valt en tidig söndagsmorgon för inspelningen. Men vi hade misstagit oss på professorns flit, och med fasa såg vi genom fönstret hur han med snabba steg kom in genom grinden till Botaniska Trädgården. Det fanns ingen tid att ställa allt i ordning igen, men professorn tog vårt upptåg med gott humör.

En man står på labbet och tittar på sina prover.
Anders Kylin, senare professor i Köpenhamn och Lund.

Bränn ner hela rasket!

Birger Ingelsten, senare lektor i biologi och kemi vid högskolan i Kristianstad har bidragit med följande två historier:

"Där jag arbetade på övervåningen hade jag just fyllt på ett vattenbad till brädden när det visade sig att det inte gick att stänga vattenkranen. Alldeles förskräckt rusade jag nedför trappan skrikande: 'kranen har hängt sig'. Minst lika förskräckt ropade Hemming Virgin (senare professor i Göteborg) från källaren: 'Vem har hängt sig?'.

En kvinna sitter vid ett bord fullt av odlingskolvar.
Birgit Norbring (senare Herz, första professorn i mikrobiologisk ekologi i Lund).

"I sterilrummet 'flamberade' man odlingskolvar med en öppen gaslåga, och man hade också sprit som hjälp för att hålla det hela sterilt och bomull att proppa igen kolvarna med. En dag ville det sig inte bättre än att en laboratorieassistent fick det att ta fyr i alltihop, och i panik rusade hon ut och ropade till professor Burström: 'det brinner i sterilrummet'. Professorn svarade lungt: 'Stäng dörren och låt det brinna'." Det är möjligt att han ville minska tillgången på luft, men vår huvudhypotes är att han försökte påskynda beslutet för att bygga den nya institutionen på Sölvegatan. 

Släng fracken, nu är det nya tider och nytt hus

Det är huvudsakligen Hans Burström som i bildlik mening lagt grundstenen till "Biologihuset", men han hade god hjälp av Stig Falk, som senare deltog i planeringen också av institutionsbyggnaden i Göteborg. Den nya växtfysiologiska institutionen i Lund stod färdig 1963. De första som disputerade där var Lennart Eliasson (senare professor i Stockholm) och Kerstin Lexander, som här hjälpt mig med att rätt minnas den gamla tiden. Jag utförde mitt avhandlingsarbete, till stor del i svagt grönt ljus, i Vita Husets källare, men disputerade i den nya institutionsbyggnaden, nu del av Biologiska Institutionen. Jag var nog den förste manlige doktoranden vid vår institution som inte bar frack vid tillfället.

En man sitter i labbet och håller i en kolv. På bänken står ytterligare kolvar.
Lennart Eliasson, senare professor i Umeå och Stockholm, blev den förste att disputera i den nya institutionsbyggnaden.

Samarbeten inom och utom landet

Som framgår av ovanstående kunde vår professor Burström vara kritisk mot många kolleger, men han månade också mycket om samarbete med andra institutioner. Vi hade gemensamma seminarier med våra danska kolleger (ganska omfattande expeditioner för båda parter innan det fanns svävare, flygbåtar eller bro), och han grundade den nordiska föreningen för växtfysiologi och tidskriften Physiologia Plantarum. Burström hade goda utländska kontakter, till vilka förmodligen hans roll som tidskriftsredaktör bidrog. Vi fick då och då besök av gästföreläsare från när och fjärran.

En man sitter vid en mikrotom på labbet.
Sven-Börje Svensson snittar växtdelar med en mikrotom för att undersöka mikrotubuli.

Många av oss som var verksamma på institutionen blev så småningom professorer på Skogshögskolan, Lantbrukshögskolan/Lantbruksuniversietet och universiteten i Stockholm, Göteborg, Umeå, Oslo, Köpenhamn, Kuwait, och i ett senare skede så långt bort som i Nya Zeeland, Australien och Kina, eller fick forskningstjänster på en rad växtrelaterade industrier som fanns på den tiden: Hilleshög, Findus, Sockerbolaget.

En man står vid en apparat i labbet.
Sune Pettersson (senare professor på Lantbruksuniversitetet) förbereder radioaktiva prover för mätning

Den äldre lundensiska växtfysiologins historia

Ett av de första tryckta lundensiska bidragen till växternas fysiologi lämnades av Gustaf Harmens, professor i philosophia naturalis et physica experimentalis. Han var både medicinare och botanist, liksom flera andra av 1600- och 1700-talens professorer. År 1758 utgav han en bok med titeln "Föreläsningar om jordens fruktbarhet och åkerbruket". Innehållet har inte mycket gemensamt med modern växtfysiologi, men Harmens betoning av experimentets betydelse för naturvetenskapen är lovvärd.

Den lundensare som mer än någon annan bidrog till inrättandet av en särskild lärostol i fysiologisk botanik var Fredrik Areschoug. Sina kunskaper i växtanatomi och växtfysiologi inhämtade han, liksom andra svenska forskare under denna tid, i Tyskland. År 1879 blev han professor i botanik. Han genomdrev uppförandet av Botaniska Laboratoriet vid Ö. Vallgatan och begärde att en särskild lärartjänst i växtfysiologi skulle inrättas. När Areschoug avgick 1898 tillkom utöver den ordinarie professuren i botanik en extra professur som skulle omfatta den fysiologiska ämnesdelen. 1909 blev också den senare tjänsten ordinarie. Innehavare av professuren har varit Bengt Jönsson (1899–1911), Bengt Lidforss (1911–1913), Herman Nilsson-Ehle (1915–1917), Harald Kylin (1920–1944), Hans Burström (1944–1972) och Lars Olof Björn (1972–2001).

 

En grupp personer står uppställda på trappan till nuvarande Biologihuset.
Den första kursen av växtfysiologistudenter i den nya byggnaden på Sölvegatan år 1963 tillsammans med sina lärare och amanuenser. Börje Norén i första raden företrädde det för naturvetenskapliga fakulteten i Lund nya ämnet mikrobiologi.

Vid två tillfällen har nya läroämnen brutits ut ur den fysiologiska botaniken. Första gången var 1917, då det inrättades en professur i genetik åt Herman Nilsson-Ehle. Det andra ämnet var mikrobiologi, som under Hans Burströms tid utvecklades mycket starkt, till att börja med som en avdelning inom växtfysiologiska institutionen. 1966 inrättades en särskild professur i mikrobiologi.

Under Hans Burströms tid ägde en mycket stark utveckling rum av den växtfysiologiska forskningen och undervisningen. Vid Burströms tillträde var bara ett rum på institutionen inrett som laboratorium; någon teknisk personal fanns inte. Den institutionsbyggnad (den första delen av nuvarande Biologiska institutionen) som togs i bruk 1963 betraktades med avund av många andra biologer.

Skrivet av professor emeritus Lars Olof Björn

Sidansvarig: